Sedan 15 år tillbaka driver vi tillsammans ett blandat familjejordbruk på Hagby gård. Innan jobbade Jozef som naturbrukslärare, jag är agronom i botten och Jeanette jobbade med helt andra saker som kognitionsvetare.

Gården är på hundra hektar och vi arrenderar en granngård samt betar på en tredje. Totalt är det 250 hektar som vi brukar. Då är det ungefär 150 hektar betesmark och 100-150 hektar åker.

För det mesta odlar vi vall som foder, men vi har även spannmål när vi bryter vallen. Vi är en Krav-gård så då kräver det lite mer planering. Vi har oftast en baljväxt först och sen ett spannmål efter. Egentligen är väldigt mycket naturbetesmark som vi går runt på, därför har vi djuren. Vi har 45 rödkullekor som är en utrotningshotad ras, och 70 gotlandsfår. Ankor har vi också som hjälper oss bekämpa sniglarna, och 150 värphöns. Vi har även en del grönsaksodling samt bär och frukt.

Vi säljer allt som vi producerar själv i gårdsbutiken. Så det är nötkött, lammkött, korv, ägg, grönsaker, spannmål, ärtor och mjöl som vi gör av spannmålet. Vi säljer även kryddor, salt och saft. Och sen är det några som har bikupor på vår mark, så vi säljer den honungen också i butiken. Vi har också skinn från fåren, ull och garn.

Friheten att få bestämma själv. Och att man alltid jobbar i och med naturen. Det är ju också valet att vi är en ekologisk gård – att vi verkligen vill jobba med naturen, inte emot.

Friheten att göra det som vi vill göra. Vi kan ju delvis styra mycket själva. Ofta är det en hel del projekt på gång på gården, och på något sätt så försöker vi alltid hitta projekt som viockså själva får energi av och som vi kan njuta av också. Det är också en stor fördel för att vi kan vara hemma med barnen.

Det är de medvärden som inte riktigt går att uttrycka i kronor. Biologisk mångfald, rötterna som är mycket djupare, som hjälper dräneringen i marken men också gör att vi kan odla på våra steniga små plättar. Att den kräver mycket mindre kväve men fortfarande skapar en väldigt värdefull produkt.

För oss på gården passar de in väldigt bra, som en del i vårt kretslopp. Det är ju svårt att odla konventionella sorter ekologiskt. För att det krävs så mycket mer kväve till exempel. Och de kulturspannmål som vi använder nu, de klarar sig mycket bättre under våra förhållanden. Vi får mer halm och vi får egentligen lika stora skördar om inte bättre jämfört med konventionella sorter. Förra året var det väldigt tydligt att kulturspannmål trivs mycket bättre här än en konventionell sort.

Och ett jättestort mervärde ser vi också i genetiska varietet som gör att den passar bättre här under våra förhållande.

Vi har ju en spannmålstork från 1975. Så då har vi bestämt att vi vill ju också försöka rusta den så att vi kan använda den bara för kravspannmål och helst också bara för kulturspannmål. En utökning av solcellsanläggningen på dess tak blev precis färdig så nu dags att börja med insidan. Vi ska såklart också odla, Dala lantvete, råg till hösten, svarthavre och så blir det ärtor.

Även samarbetet med andra odlare ser jag fram emot, tillsammans är vi starkare och det är roligt att hjälpas åt.

För oss är det lamningen som kommer först på våren, det ser vi fram emot. Rent odlingsmässigt så är jag ju verkligen ingen maskinmänniska. Jag längtar mest efter när allt är sått och färdigt. Jag får lite ångest där i början. Allt ska komma ut i tid och sen ska det börja gro. Så att se den första sådden komma upp, det är det som jag ser mest fram emot.

När man ser att sådden har etablerat sig, det är så himla vackert. Fina mjukgröna toner när sådden sticker upp huvudet ur marken. Det där kan jag njuta av mycket. För då har man ju redan haft alla stora riskabla och dyra ansträngningar innan.

Vädret. Vi upplever ju verkligen att klimatändringarna är väldigt påtagliga.

Bara på de 15 åren vi har varit här märker man ju hur mycket torrare somrarna är. Och mycket varmare vintrar. Det är också en utmaning. Där ser jag igen ett mervärde för kulturspannmålen. De har ju betydligt längre rötter än konventionella sorter och klarar därför förändringarna bättre.

Vi använder det till allt, vi har ju ersatt alla vita vetemjöl med vårat eget. Ska jag säga en sak så säger jag: pannkakor, gjorda på siktat vetemjöl och våra egna ägg.

Vi märker att folk som kommer till vår butik är väldigt intresserade av mjöl och att skillnaden mellan mjöl och mjöl liksom har gått in hos konsumenten på något sätt. Jättemånga kommer tillbaka och pratar om smaken och konsistensen, att det är ett helt annat sätt att jobba med de här mjölprodukterna och olika sorter och blandningar ger olika smaker.

Ja, vi har bott här sedan 33 år tillbaka. Under den tiden har vi har skött betesmarker och skog, men vi började odla först för fem år sedan. Gården är alltså på drygt 30 hektar åker, 10 hektar beten och sen har vi sammanlagt ungefär 120 hektar skog – så skogen är en större del av gården.

Vi odlar allt ekologiskt och vi har två stora mål: Det är att vi ska vara så klimatpositiva som möjligt och öka den biologiska mångfalden.

Vi odlar och säljer mycket direkt till kund. Det betyder att det bara är ett steg mellan oss och kunden. Mer än hälften säljer vi faktiskt direkt själva, och resten via engagerade butiker, som gårdsbutiker och specialbutiker – Butik Rot, Radici i Stockholm och Norrtäljes lanthandel. Det är sådana butiker som vill någonting med sin affär. Och så säljer vi lite grann till bagerier och några enstaka livsmedelsförädlare.

Vi planerar gården efter vad vi tror vi kan sälja, och sen ska man pussla ihop det biologiskt också så att det blir en bra växtföljd. Vi har inga djur på gården, utan tillför näring med gröngödslingsvallar som vi plöjer ner i jorden.

När det gäller spannmål har vi enbart kulturspannmål, vi har inga moderna ekologiska sorter. Vi har Dala lantvete, Gotlandsdinkel, vit emmer, purpurvete och en höstråg av svedjerågstyp. Sen håller vi på att försöka föröka upp nakenkorn, och vi har en liten uppförökning av Roslags svarthavre. Och så odlar vi baljväxter, som gråärt, och oljeväxter som hampa, oljedådra och ryps som vi pressar i vår oljepress.

Vi vill odla så många olika grödor som möjligt – just för den biologiska mångfaldens skull.

Ja, vi är ju väldigt ideologiskt drivna, skulle jag väl säga, i vårt lantbruk. Vi vill vara en liten del av att försöka förändra livsmedelssystemet. Är man lantbrukare så har man en plattform att agera ifrån på ett helt annat sätt. Man kan visa hur man själv gör, att det faktiskt går att odla på andra sätt. Genom att man gör det så träffar man väldigt många trevliga och spännande människor. Det känns som att det är lite mörka tider nu, så för oss är det en jätteboost att känna att det faktiskt finns folk som tänker som vi och vill skapa något annat. Och sen är det väldigt roligt att odla!

Årets bästa ögonblick är egentligen när det kommer upp på våren. När man ser att det börjar växa. Och så skörden, förstås.

Det största försäljningsargumentet är att det är nyttigare och godare. Men vi skulle nog önska att fler visste hur bra det är också för klimatet och miljön. Det finns ju många som inte har en aning om kulturspannmål och då är det väl att först och främst förstå att det är en annan produkt än att köpa vitt vetemjöl i mataffären.

Det är inte en variant på vetemjöl. Det här är något helt annat man köper.

Rågen. Den är helt fantastisk. För att den är så lätt att hantera förädlingsmässigt, men också för att den är den absolut häftigaste att odla. Den är två meter hög. Inga ogräs. Den ger bra skörd, väldigt tålig. Och den är höstsådd. Så vi har jorden bevuxen över vintern. Så ja, råg. Folk borde äta mer råg.

Det är alltid vädret. Det är ju jobbigt på våren om det ska regna vid rätt tid. Inte för mycket, inte för lite. De här senaste fyra har vi väl haft två bra odlingsår och två dåliga. Vädret är ju väldigt oberäkneligt, och så fastnar det. Är det varmt och torrt så fastnar det. Är det kallt och regnigt så fastnar det.

Vi är trots allt rätt klimatanpassade med gamla svenska kultursorter med bovete och sådana här tåliga växter. Och väldigt många olika grödor, så att alltid klarar sig något tycker man. Plus att vi försöker bygga upp jorden, men det hindrar ju inte att enskilda år kan slå väldigt hårt ändå.

Igår hade vi födelsedagsfirande här, och då gjorde vi galetter på bovetet och lagade en matgröt på grötblandning som är fyra olika kulturspannmål: dalavetet, råg, emmer och dinkel. Vi gillar att baka så vi använder ju egentligen alltid alla de här kulturspannmålen.

Vi säljer också pannkaksmjöl, den har ju varit jättepopulär. Det var en liten framgångssaga. Men på din fråga skulle vi vilja svara att det är kulturspannmålen egentligen som vi är mest förtjusta i. Alltså, plötsligt har det blivit väldigt gott att äta bröd.

Ja, det är föräldragården som jag har tagit över. Den är på 180 hektar inklusive skog, och så är det ungefär 80 hektar åkermark och 35 hektar naturbetesmark. Sen arrenderar vi till fyra gårdar, så totalt har vi 200 hektar åkermark och 45 hektar naturbeten.

Vi håller på och återtar 60-talet – genom att skapa fler naturbeten. Stora delar växte igen här sedan de slutade mjölkkor. När pappa började med ekologiskt, 1988, då släppte han ut djuren på allvar. Då var det inte mer än kanske 10-15 hektar naturbete som fanns kvar. Sedan dess har vi hämtat upp det, så nu är vi uppe på 40 hektar och mer ska det bli. Grunden i vår besättning är 35 dikor, som får kalvar, så i genomsnitt är det runt 120 djur som vi har.

Vi odlar spannmål på ungefär 100 hektar varje år, och då inkluderar jag även i det oljeväxter och baljväxter som åkerbönor. Sen har vi ungefär 50 hektar vall som roterar i den växtföljden.

Hur många timmar har vi? Jag är ju det man kallar ideologiskt ekologisk. Alltså, jag tycker nästan att ideologin går före ekonomi på något sätt. Jag vill göra väldigt mycket.

Eftersom det här är släktgård så tänker vi egentligen i flera generationer här. Att vi för varje generation vill lämna gården lite bättre till nästa. Min pappas grej var att fixa en bättre ekonomisk grund och rationalisera gården så att den blev modernare. Jag vill utveckla det till en väldigt långsiktigt hållbar gård, inte bara för oss – utan för samhället. Och nu kan jag säga att på den här gården är vi sedan 7 år fossilfria när det gäller bränsle, har egen solel och jobbar mot helt kolfri energi, tex med eldrivna småmaskiner, bilar och en lastmaskin.

Det här har kommit sig av att jag snöade in på energi. Jag tror att många inte tänker på energi som jag tänker på den. Alltså, vi hanterar ju så mycket energi. Lantbruk är en stor energiapparat. Det började som en slags sparsamhet. Jag tittade på hur mycket dieseln kostade, hur mycket elen kostade och tänkte: vad kan vi ändra? Och så har jag jobbat där ifrån. Jämför jag samma areal nu mot förr, så gör jag av med i stort sett hälften så mycket energi idag som för 25 år sedan per motsvarande produkt. Den insparade energin är ju den mest miljövänliga.

Jag ser att lantbruket ska kunna vara en jättestor del i lösningen att röja upp vad vi har förstört med koldioxidutsläppen.

Jag ser ju att kulturspannmål passar in i mitt system på gården. Jag skulle nog vilja säga att det är mer energieffektiv gröda. Det kanske låter lite tråkigt, men den kräver lite mindre insatser. Det kräver mindre gödsel. Den är mer förnöjsam. Den konkurrerar mer mot ogräs. Alltså behöver inte jag bearbeta marken lika mycket efter skörd. Den är lite mer resilient mot väder och säsong. Det är en lite tåligare gröda. Och som slutprodukt så får man ju en gröda som är mer laddad, inte riktigt lika utspädd som en vanlig gröda.

Det är också ett helt annat förhållningssätt som vi har med kulturspannmålen. Som odlare måste man vara så pass engagerad och vilja odla de här sorterna så mycket att uppförökning av utsäde blir en del av processen. För detta utsäde går inte att köpa hur som helst.

Med samarbetet i Roslagskorn får vi ett större skyddsnät mellan gårdarna. Men det bygger ju också på att man hittar personer som är beredda att samarbeta på riktigt. Att man avstår saker för att hjälpa varandra. Samhället går inte åt det hållet, om man säger. Det här som man kallar ”föreningsandan” är på utdöende. Det moderna är ju att vara företagare, och då ska man förse sig själv och tjäna sig själv.

Jag har insett att jag är en föreningsmänniska. Jag tycker ju att tillsammans är vi bättre. Och jag har inget större problem att försaka lite för att hjälpas åt tillsammans.

Det måste ju vara det här Uppsala Lantvetet, eftersom den är lite unik. Tobias på Norrtälje Naturcentrum har förökat fram den igen för Roslagskorn. Om vi får den att funka så passar den även bra odlingsmässigt. 2024 års skörd av Uppsala Lantvete är lite klurigt att baka med, det ställer högre krav på den som bakar. Det blev kanske lite av ett nördmjöl. Så får vi se hur nästa årgång blir.

Utöver det odlar jag Dala Lantvete och Kureton naket korn och Chevalier maltkorn. Sen letar man ju alltid något spännande. Något nytt. Ja, fast det är ju gammalt på samma gång. Något som blir nytt för mig.

Som alltid hoppas man på ett bra odlingsår med omväxlande regn och sol. Som nu då, jag har ju sått lantveten en hel del och då hoppas jag att det överlever vinter till exempel som steg ett. Sen hoppas man ju på att det blir bra vårbruk så att vi får ner kommande grödor så att de får en bra start. Det är alltid spännande att följa.

Man kan fortfarande säga att den här odlingen är ny för mig. De här kultursorterna ska ju ändå odlas på ett lite annorlunda sätt än jag har hållit på de senaste 20 åren. Så det är spännande att skruva och fixa och försöka hitta det smartaste sättet att odla dem på.

Ja, det är ju den här okända faktorn med vädret. Mycket kan jag ju styra men inte det.

Det är som en liten klump i magen det här att vi, som jag tror, har påverkat klimatet så mycket så att vädret är annorlunda. Det hakar fast sig i olika system och det är ju oroande för det ser vi som förra åren. Då fick vi ju väldigt dålig skörd på grund av vädret.

Vi hade egentligen gjort allting rätt, men ändå blev det dålig skörd. Och det känns som att de åren kommer oftare. Om man backar de 25 år jag har hållit på, så är det en oroande trend som får mig att känna att vi måste börja agera nu och förändra våra system. Vi kan inte fortsätta att pumpa upp så här mycket fossil energi och samtidigt slösa på energin, vilket är det vi gör nu.

Gården heter Lillmoga gård, vi köpte den 2005. Den består huvudsakligen av skog, och så jag har 44 hektar åkermark, fördelat på ungefär lika många skiften. Så det är väldigt många små bitar. Det är ganska typiskt mellanbyggd, som de kallar det, med mycket skog emellan skiftena.

I och med att jag var helt grön på det här när jag började, så har jag lärt mig själv rakt igenom. Och haft hjälp av granngårdar runt omkring mig. Jagbörjade med att odla foderspannmål till en ekologisk mjölkgård under ett tiotal år. Sedan kunde de inte vara kvar som ekologisk mjölkgård längre. Så då var inte min spannmål heller intressant, för de kunde ju köpa foder var som helst ifrån. I samma veva började jag odla en del spannmål till Skeppsbro Bageri i Stockholm, och så kom vi igång med lite fler sorter av kulturspannmål också. Sedan började det här med Roslagskorn för två år sedan.

Ja, så 2024 odlade jag Ölandsvete, Dalavete, en vårråg som hette Petkus, höstrågen Östgöta gråråg. Sen är det väldigt små uppförökningar av spelt och purpurvete. Jag odlade Roslags svarthavre. Jag odlade vanlig havre. Om jag kommer ihåg alla sorter rätt så är det ungefär så.

Ja, vi har väldigt många djur faktiskt, vi har honungsbin. 10 samhällen som
ger mellan 300 och 400 kilo honung, så det är en ganska stor grej för oss.

På några bagerier, och så säljer vi potatis, honung och mjöl via en Reko-ring på Lidingö. Och så nu genom Roslagskorn.

Innan detta jobbade jag som arkitekt i 30 år. I början ritade jag för hand med tusch och blyerts. Men de sista tio åren var det bara datorarbete. Du kunde ju sitta där och rita och rita och aldrig se nånting som kom ut ur dina händer. Så jag ville göra någonting som man kan se direkt. När man har plöjt en åker så ser man att man har plöjt en åker och man behöver inte fylla i ett papper som berättar att man har plöjt en åker.

Jag vill göra något påtagligt som man kan ta på och det får man i lantbruket. Dessutom, i och med att jag håller på ganska mycket med skogen också, så är det trevligt arbete året runt.

Jag skulle vilja att man kopplar ihop det mera med det ekologiska. Att det är viktigt att köpa ekologisk mat och att kulturspannmålen är en bra gröda för ekologisk odling.

Ja, vad ska jag säga, båda vetesorterna är ju trevliga. Ölandsvete och Dalavete tycker jag är kul. Jag odlar ju Uppsala lantvete också. Och det är nog i och för sig nästan en favorit om vi får till det bra. Vi jobbar på det.

Ja det är bokstavligen talat allt! Och när jag säger allt så menar jag att det kan vara allt även inom samma åker. Så att vi kan ha potatisen i ena änden på ett fält med ren sandjord, alltså badstrandssand, till den tyngsta leran i andra änden på samma fält.

Jag vill fortsätta ha en så stor mångfald av grödor som möjligt. I och med att jag har en massa småskiften så kan jag jobba vidare med det. Försöka hålla igång alla sorter som vi har plockat fram hittills. Jag har fått tag på purpurvete som jag tänkte odla en del i år också. Det är lite blålila skal på det vetet.

Ja, jag har ju den här gotländska spelten som kommer från Tobias på Norrtälje Naturcentrum. Som jag tyvärr sådde på lite för dålig mark förra året. Det var en kant på en åker som inte dög, plus att vildsvinen var där. Det blev en dålig skörd. Men nu ska jag lägga den på en bättre yta. Se om jag kan få upp den i lite större kvantiteter!

Ja, vi har ju hållit på och brottats en del med stinksot. Som kan bli ett problem för höstsått vete, och där kan de äldre sorterna vara känsliga. Det gäller att ha stenkoll på det.

Vi bakar väldigt mycket surdagsbröd, och vi har bakat på ett siktat dalavetemjöl nu. Det är mer rustikt, har mera smak i sig. Så det blir suveränt, tycker jag.

Ja, jag är femte generationen på gården, och jag tog över den 2020. Så det är mitt femte år nu sedan jag tog över, men jag har ju hållit på längre än så. Jag har haft eget sedan gick jag ut gymnasiet inom lantbruk, med diverse tjänster och så har jag alltid haft lite odling också innan jag tog över gården. Nu har jag 60 hektar ekologisk växtodling och sen är det en bra bit över 100 hektar skog också. Och sen har jag två stycken fjällkostutar för att hålla lite beten öppna. Gården har varit ekologisk i 20 år ungefär.

Jag har ju mest odlat spannmål för bulk, alltså att man varit bulkproducent och då odlat stora volymer. På senare tid har det också blivit de här kulturarvsgrödorna för Roslagskorn, där jag har uppförökat sorter för att få volym på det och hjälpt andra gårdar både med både utsäde så de får igång odling hos sig och med råvara till olika produkter.

Nej, men det är väl att man får vara ute i fält och jobba praktiskt. Och att alla år är olika. Att det inte finns något färdigt med exakt hur man ska göra varje år. Utan man lär sig något nytt varje år. Hur man ska göra. Att man ofta får tänka om och testa nytt.

Jag har i princip bara odlat Dalavete, Vårvete och sen Roslags svarthavre. Upplands höstvete odlade jag ett år också, som uppförökning till andra gårdar inom Roslagskorn. Sedan har jag några andra sorter som jag håller på att uppföröka också. Ska försöka få upp ännu mer volym på framförallt Dalavetet och Svarthavren under 2025.

Jo men det är väl lite speciellt. Det är ju lite annorlunda, helt klart. Man får väl säga att de är pålitligare men också ger en lägre skörd. Och liksom lite, ja de är ju segare. Moderna sorter är ju riktigt snabbväxande, man märker ju skillnaden. Mina jordar är väl lite som de andra här omkring – lite ganska lerfattigt och stenigt – med helt klar varierande jordarter, så det är ju inga riktigt bra spannmålsjordar till att börja med och då lämpar sig de här kulturarvssorterna bra som kan växa på mindre och inte är fullt så högavkastande.

Vårbruket är ju skönt, när allt sätter igång på våren. Eller allra bäst är kanske precis när vårbruket är klart, när det är sått och när det börjar komma upp ur jorden. Man ser hur det blir grönt överallt. Det är en skön känsla. Det är väl favoritårstiden eller vad man säger. Precis när vårbruket är över.

Torra somrar med lite regn eller att det regnar vid fel tidpunkter, så att torkan blir svår. Det är väl det som har varit lite problematiskt senaste åren, att vädret blir mer ihållande. Längre perioder av allt. Det tycker jag man upplever. Det är ju lite så vädermässigt att det blir varmt. Det blir allt uppvärmt och då blir det svårare att regna. Över åren så märks att det blir mer ihållande perioder av regn och torka, istället för mer varannan-dags-väder.

Men då är ju kulturspannmålen absolut bättre. Så det är det jag tycker är bra med dem också. Att de är lite mer odlingssäkra. Man har ju absolut lägre snittskördar, ligger man på två ton på Dalavete så brukar man väl ligga tre, fyra ton kanske på modernt vete. Men kulturspannmålet är tåligare och klarar ju extremvädret bättre.

Det är väl att det är andra bakegenskaper. Att det är närodlat och framförallt nyttigare. Och mera smakrikt blir det. Ja, man känner verkligen skillnaden på ett bröd, det tycker jag. Man blir mätt på ett annat sätt. Bröd bakar vi mycket på kulturspannmålen. Sen har det blivit en del pannkakor också. De blir matiga och bra!

Det är jag och min fru Ebba af Petersens som driver den här och har gjort det sedan vi köpte den 2007. Så vi har ingen föräldragård eller så. Gården ligger i en by som heter Åhl och den ligger i Vendels socken. Gården är totalt på 210 hektar, och av det är 150 hektar åker. På en stor del av åkerarealen har vi foderproduktion till djuren. Vi har framför allt dikorproduktion, ungefär 120 djur – och så har vi även 30 tackor. Vi odlar spannmål på 30 hektar. Och så har vi också 60-70 hektar naturbetesmark.

Vi producerar ju kött, framförallt köttdetaljer och korv som vi säljer på gården och i köttlådor, både av nöt och får. Och så säljer vi fårskinn, lite grann. Men det har varit min dröm alltid att kunna odla lite spannmål också för humankonsumtion.

Därför är Roslagskorn ett väldigt intressant projekt, för spannmålen kommer aldrig bli den största delen av vår gård. Marknaden går ju bara mot specialisering och storskalig rationalisering och det tycker jag är en ganska tråkig utveckling. Därför att det inte är hållbart på något sätt. Varken ur beredskapssynpunkt eller miljö eller någonting. Det blir så otroligt sårbart. Dessutom är det en katastrof för landsbygdsutvecklingen också. För det är ju med hjälp av gårdar som vi håller liv i landsbygden. Och det bygger på att det är flera stycken gårdar och inte bara en enda stor, som drivs av någon som inte ens bor där.

Det är ju gårdar i vår storlek som kommer att få svårast egentligen, eftersom vi envisas med att vara lite diversifierade. Men om vi kan gå ihop – som i Roslagskorn i ett nytt sorts kooperativ – och hjälpas åt så tror jag att vi skulle kunna klara av det och kan vi fortsätta odla på mindre arealer.

Ja, det är många saker som är bra med det. Att det är ganska fritt. Jag tycket det är roligt att när man har en idé så kan man direkt testa den. Man testar och hittar lösningar, hör någon annan hur de har gjort och tänker: kul jag måste ju också prova. Sen har man lite för många idéer som man hinner inte med allihopa på en gång… Men det är roligt.

För oss som är djurbönder är ju halmen en väldigt viktig del. Vi vill inte ha nya spannmålssorter som förädlats till att ha väldigt korta strån, vi vill ha långa strån – delvis för att det konkurrerar mot ogräs och fungerar bra på det viset. Men också för att vi är ute efter halmen till djuren. Vi behöver halmen.

Också att kulturspannmålen passar det ekologiska lantbruket så bra, vi lägger på väldigt lite växtnäring jämfört med konkurrenter som kan köpa in stora mängder mineralgödsel.

Med kulturspannmålen äger vi dessutom vårt eget utsäde och vi förökar upp det så att den faktiskt passar här där vi odlar lokalt. Om man köper utsäde från de stora fröfirmorna är det ju framförädlat för Europa. Det är inte alls säkert att det passar speciellt bra här uppe i norra och mellersta Sverige. Kulturspannmålen vi odlar blir platsbunden, alltså en sort som utvecklas med och fungerar väldigt bra just på den här platsen.

Det tycker jag kanske är den andra viktigaste delen ur ett lantbrukarperspektiv, att det finns ett sorts uthållighetsperspektiv.

Jo, men det ska bli kul för det är egentligen första året som vi har så här pass mycket mark att odla spannmål på. Vi ser fram emot att se hur det går i år. I höstas var första gången vi odlade råg, så det är spännande. Den såg väldigt fin ut. Och om vi lyckas bra med Uppsala höstvetet så skulle jag vilja så mer av det i höst.

Ja, det gör det ju alltid. Det är väl vädret som kanske oroar en som mest egentligen. Vi vet ju aldrig vad det kommer att bli för något. Det är ett torkår eller blött år eller om det blir något mellanting som gör att det nog ska gå bra.

Tidig vår är på ett sätt bästa tiden på året, för nu tänker man att allting kommer gå bra. "Åh, kul, det här kommer att bli superbra.” Sen så kommer bakslagen vartefter… Det är ju alltid något som inte funkar, men då får man komma ihåg att det är alltid delar som funkar också!

Ja, det brukar vara mycket Dalavete och Ölandsvete som vi använder, min fru är den som kan baka hos oss. De senaste 5-6 åren har vi börjat köpa kultursorter, dinkel och emmer och sådana här.

Och det är faktiskt skillnaden på smaken. Vilket var lite förvånande, tyckte jag. Trodde inte att det skulle vara sådan skillnad, men det tycker jag man märker. Det är någonting annat. Det är någonting i det som… Om det är mineralsammansättningen, att det är lite högre olika mineraler som man kanske har förädlat bort eller gödslar bort möjligen med nyare sorter. Någonting är det i alla fall som gör att det blir en bättre smak.